"Det fanns sex svanar pÃĨ stranden, tre par. TvÃĨ av dem hade lagt sig ner medan de Ãķvriga hÃķll pÃĨ att rensa sina fjÃĪdrar eller fortfarande sÃķkte med nÃĪbbarna efter brÃķdbitar. Ãgonblicket var inne. Han reste sig, grep de tvÃĨ sprejflaskorna i var sin hand, sprutade en sky av bensin pÃĨ var och en av fÃĨglarna och innan de hann ivÃĪg hade han slÃĪppt en av flaskorna och antÃĪnt den andra. Den brinnande bensinen satte genast eld pÃĨ svanarnas vingar. De brinnande eldkloten fÃķrsÃķkte undkomma sin plÃĨga genom att flaxa bort Ãķver sjÃķn innan de stÃķrtade mot vattnet och dog med frÃĪsande och rykande vingar. Som brustna trumpeter, tÃĪnkte han. SÃĨ ska jag minnas deras sista skrik."
PÃĨ kvÃĪllen den 21 augusti 2001 fÃĨr Ystadspolisen ett mÃĪrkligt samtal. En person pÃĨstÃĨr sig ha sett brinnande svanar Ãķver MarebosjÃķn. Kurt Wallander ÃĨker ut till sjÃķn fÃķr att undersÃķka vad som hÃĪnt. I sÃĪllskap har han sin dotter Linda som nÃĨgra veckor senare ska trÃĪda i tjÃĪnst vid Ystadspolisen. De hittar inga spÃĨr. Men redan nÃĨgra dagar senare ringer en upprÃķrd lantbrukare och berÃĪttar att nÃĨgon brÃĪnt ihjÃĪl en av hans ungtjurar. Allt tyder pÃĨ att en djurplÃĨgande sadist ligger bakom de makabra dÃĨden.
NÃĨgra dagar senare fÃķrsvinner en kvinnlig kulturgeograf som kartlÃĪgger gamla stigar i SkÃĨne och dÃĪrefter en av Lindas bÃĪsta vÃĪninnor. SpÃĨren leder rakt in till Guyanas djungler och kristna domedagsvisionÃĪrer. Och Lindas poliskarriÃĪr hotas innan den ens har bÃķrjat.
āđāļĢāļ·āđāļāļāļĨāļķāļāļĨāļąāļāđāļĨāļ°āđāļāļĒāđāļēāļāļ§āļąāļ