Kallocain (1940) är en framtidsskildring med drag av Aldous Huxleys SkÃļna nya värld, där individens rätt till frihet och självständighet ställs mot kollektivets och Statens organisations- och kontrollbehov. Den dystopiska framtidsvisionen med ett totalitärt Ãļvervakningssamhälle â Världsstaten â fÃļregÃĨr George Orwells, tematiskt likadana roman, 1984, med nästan ett decennium. Inspirationen till Kallocain fick Boye av den dÃĨvarande samhällsutvecklingen i Tyskland, där hon fick uppleva nazismens uppgÃĨng pÃĨ nära hÃĨll dÃĨ hon tillfälligt bodde i Berlin mellan 1932 och 1933, men även av utvecklingen i Sovjetunionen. Kemisten Leo Kall har uppfunnit en sanningsdrog med vilken man kan Ãļvervaka och styra människors tankar och känslor, fÃļr "Ur tankar och känslor fÃļds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor dÃĨ kunna vara den enskildes ensak? TillhÃļr inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle dÃĨ hans tankar och känslor tillhÃļra, om inte Staten, de ocksÃĨ?" Det visar sig att de flesta invÃĨnare hyser tankar om uppror och drÃļmmer om Ãkenstaden â en hemvist fÃļr frihet, kärlek och fÃļrtroende. Och Leo Kall bÃļrjar tvivla pÃĨ Världsstaten och ifrÃĨgasätta sin roll som lojal medsoldat. Kallocain är den av Karin Boyes romaner som blivit en klassiker. I ständigt nya upplagor varnar den fÃļr en tillvaro präglad av vÃĨld, destruktivitet och människofÃļrakt. Dess motbild är den vilja till nÃĨgot nytt, trots allt, som uttrycks av den fängslade Leo Kall och som fÃĨr bilda slutorden i hans mÃļrka historia: "Jag kan inte, jag kan inte utrota den illusionen ur min själ, att jag ännu, trots allt, är med om att skapa en ny värld."